Flera av jordens länder bärs nog upp av dem. Ansvar för odling, hem och barn. Ofta ett arbete som görs i det tysta och med ett starkt kontaktnät omkring sig. Kvinnorna i Tanzania är beundransvärda och vi har fått möta och lära känna några av dem.

Mary bor mitt i byn tillsammans med sin gamla mamma.Ofta får något syskonbarn bo i perioder hemma hos henne. Under många år hade hon ett bra arbete som husa i svensk biståndsarbetarfamilj. Det gav henne goda inkomster och möjligheter att bygga sig ett bra hus av cement. Det är det nästan ingen annan i byn som har. För många år sedan blev en av de svenska unga pojkarna förtjust i henne och ville att hon skulle följa med till Sverige. Men nej, Mary stod med båda benen på den afrikanska jorden och ville inte binda sig i en svensk relation. I byn betraktar man detta som att hon "förbrukats" och därför har Mary förblivit ogift. Hennes livskvalitet har blivit att ställa upp för andra och ordna det bra för sig och sin mamma. Hon är en av de få i byn som har låtit bygga en vattentank som samlar upp regnvattnet och i år har hon fått en ovanligt god majsskörd. Kolvarna har vuxit sig stora p g a att hon lagt på lite aska på varje planta. Askan samlar hon upp från sitt kolkök. Det lilla kolköket är inte bara den lilla familjens spis utan också källan till en extrainkomst. Av erfarenheterna av att ha arbetat hemma hos en svenska familj har Mary själv utvecklat en metod för att baka sockerkaka. Över glöden sätter hon en stor flatbottnad gryta som hon fyller med ett par centimeter småkornig sand. I den grytan ställer hon sockerkkaksformen med smet i och lägger på ett lock. Efter en timma kan hon lyfta ur en helt perfekt sockerkaka. Folk inne i staden Nzega anlitar henne som bagare när de ska ordna fest. Hon bakar de bästa sockerkakorna i hela staden.

Familjen Zenseni bor ca en mil från Nzega stad. Där ute på den platta stäppen växer bara stora mörkgröna mangoträd och några sisalplantor. Under växtperioden odlar man majs, jordnötter och bönor på varenda liten plätt. Det här är en annorlunda familj där könsrollerna inte styrt sysslorna i hemmet. Pappa Joseph har arbetat som kock och är duktig på matlagning men också på att pyssla om barnen i hemmet. Mamma Dora är en duktig hantverkare och älskar att arbeta med lera. Kokkärlen i köket är krukor som hon "drejat" och sedan bränt i en egentillverkad ugn nergrävd i jorden. Husen som är tillverkade av leran som finns ute på åkern är också byggda av henne. Lerstenarna gjuts i formar och får soltorka. Sedan bygger man huset och putsar med lera. Taket läggs med balkar av sisalplantans jättelika "blomstjälk" som sedan täcks med elefantgräs. Mamma Dora vill ha ett tätt hus och har därför tillverkat innertak i hyddan. Tunna pinnar fästs, tätt, tätt i taket och klistras fast med lera emellan. Huset är fantastiskt välgjort och man kan bara hoppas att inte monsunregnen blir för häftiga för då har inte ens den allra bästa hyddan en chans. Hyddor är färskvara och behöver byggas nya efter 4-5 år. Joseph och Dora har försökt att se till att barnen fått möjlighet att gå i skolan. Margreth som är 17 år trivdes aldrig i skolan. Hon rymde ifrån skolan och när hon var 15 födde hon sitt första barn. Nu är det andra på väg. Ibland bor hon hos sin man några mil bort i en annan by. Ganska ofta kommer hon hem till mamma och pappa för att få bo där och få hjälp med sina barn. Hon är ju själv bara ett barn. Peter är 16 och har kämpat sig igenom sju årskurser i primary school. Betygen blev inte särskilt bra - de räcker inte för att få läsa vidare på secondary school. Nu får han möjlighet att gå en yrkesskola för att bli snickare. Sponsorn finns i Sverige.

Bernadetta Jakobs är 25 år gammal och arbetar som lärare på en liten primary school 5 km från Nzega stad. Hon har precis flyttat in i de rum som hon hyr hos en familj. Huset har plåttak, cementfasad och här finns elektrisk ström! Då kan man spela musik och sitta uppe på kvällarna och arbeta och pyssla. Hos henne bor också hennes lillasyster, det är en självklarhet att ställa upp och ta hand om någon i familjen om man har inkomst. Hennes största önskan är att gifta sig och bilda familj. Men hon berättar att eftersom hon har utbildning är det många män som är lite rädda för henne och den kunskap hon besitter. En del män känner det som ett hot. De vill ha en kvinna som är utbildad - men bara till en viss gräns. Hon får inte ha högre utbildning än mannen själv har. Trots att hon ser bra ut och är charmig och har en bra utbildning så är det till nackdel för henne. Här i trakten finns det inte särskilt många män som har högre utbildning än vad hon har.

Vi har haft möjlighet att besöka familjen Maganga många gånger. Vår bekantskap startade när de små barnen i den här familjen dök upp hos oss ett par gånger i veckan, när vi bodde i Tanzania. De hade med sig en mängd handgjorda korgar varje gång som de ville sälja. Ganska snart förstod vi att barnen inte gick i skolan utan ägnade sig åt korgtillverkning och försäljning. Pappan var deras läromästare hemma. Vi stöttade alltså barnarbete!
Vi fick ganska omedelbart träffa deras pappa och diskutera varför de inte gick i skolan. Han förklarade att han inte kunde klara de kostnaderna. Skoluniform och skor skulle kosta för mycket för tre barn. Vi lovade honom att vi skulle hjälpa honom att köpa uniform och att tala med rektorn på närmsta skola om alla tre barnen skulle kunna få börja i skolan. Barnen var då 8, 10 och 12 år och alla fick börja i första klass!
Skolgången fungerade bra och de gjorde fina resultat. När vi efter ett par år besökte familjen meddelade pappan att något mycket tråkigt hade hänt. Elisabeth, då 12 år, hade blivit avstängd från skolan. Så småningom förstod vi varför. Hon hade blivit gravid p g a att någon man hade förgripit sig på henne och sedan försvunnit från trakten.
Eftersom hon inte får fortsätta sin skolgång har vi hjälpt henne att få en sömmerskeutbildning. Hon har gått lärling hos en skräddare nere i stan och på så sätt lärt sig ett yrke som hon kan livnära sig på. Vi har aldrig sett en så lycklig tonåring som Elisabeth som när hon fick en egen trampsymaskin. Nu kan hon försörja sig och sin lilla dotter.
Vid ett besök för ett år sedan träffade vi även Elisabeths storasyster. Vi hade aldrig mött henne förut eftersom hon var gift och hade barn och bodde många mil därifrån. Nu hade hon lämnat man och barn för att komma hem till sina föräldrar och leva sina sista dagar där. För en afrikan är det viktigt att bli begravd i sin hemby. Några veckor efter vårt besök dog hon. AIDS hade skördat ännu ett offer.

Lisbeth och Pär Alm
Föreningen TanzAling Alingsås