Volontärresa till Tanzania 2007

Samt uppföljningen 2008

 

Alma Skarrie, Ida Jonsson och Sofia Rosenström för föreningen TanzAling, Alingsås.

Den 17 januari 2007 lämnade vi Sverige för att tillbringa tio veckor i Tanzania. Med oss hade vi över 100 kilo packning, varav största delen bestod av bollar, ryggsäckar, fotbollströjor, shorts och annat vi fått av andra för att kunna lämna ifrån oss.

Väl framme i Afrika landade vi i Arusha, där vi skulle vara de två första veckorna. Vi blev hämtade vid Kilimanjaro airport av Jonas Nimmersjö, från mediacentret Habari Maalum, där vi skulle bo.

Ingen av oss tre tjejer hade varit i Afrika tidigare, så vi kunde knappt ta till oss alla nya intryck på en gång. Alla svarta människor, färgglada kläder, djuren, naturen, värmen, barnen, trafiken, dofterna och kvinnorna som bar stora lass på huvudet gav oss känslan av att befinna oss i en film.

Habari Maalum ligger i Ngaramtoni, utanfor staden Arusha. Förut var det en missionärsstation, nu är det mer en mediastation. Där finns en skola där eleverna utbildas inom radio och tv. Där finns även ett tryckeri och ett blindskriftcentra där de översätter bland annat bibeln, och skickar ut till de blinda. Imponerande! Där finns verkstad och snickeri, liksom missionärsbostäder och hem för många av dem som jobbar på stationen. Vi bodde i ett rum i gästhuset.

Under veckorna i Arusha hann vi med otroligt mycket. Vi var på gudstjänst i en afrikansk bykyrka, där vi fick dansa med kvistar. Man sjöng jättehögt och vi höll på att få värmeslag. Gudstjänsten avslutades sen med en kramring. Det var helt annorlunda mot hemma i Missionskyrkan, Alingsås.

Ett av våra projekt i Ngaramtoni var att lära ut vår typ av lovsångsdans till ungdomskören i kyrkan där. Vi hade tre övningar med de cirka tio ungdomarna (20–30-åringar) och sedan dansade vi upp på gudstjänsten. Detta var roligt, tyckte vi allihop. De gillade vår sorts dans, med både främmande rörelser och annan sorts musik. Kyrkobesökarna uppskattade också något nytt. Sen var det förstås vår tur att få prova på afrikansk lovsångsdans. Trots att vi säkert såg ut som tre vilsna européer hade vi skoj.

 

Vi besökte Morgan och Marie-Louise Anderssons center för föräldralösa barn, ”Hope for children”. Syftet med hemmet är att få ut barnen till familjer, men tills det är möjligt får de bo där medan de går i skolan. Vi fick vara med när en flicka lärde sig skriva sexor, och blev lycklig över det. På Hope for children föder de även upp mjölkgetter.

 

Arushas marknad är överväldigande. Den är hur stor som helst, oändligt med folk (vi var nog de enda vita) och vi köpte massvis med frukt för nästan ingenting. Vi blev säkert rejält lurade på priset, men vi var nöjda ändå.

Den häftigaste dagen i våra liv var vi på en utflykt uppe i bergen. Syftet med utflykten var att vår nya vän, Simon Andersson, skulle besöka en plats 2500 m ö h, där de skulle bygga en ny masaiskola. Hur som helst gick vi upp fem på morgonen, åkte bil och tog kort på Kilimanjaro i soluppgång. Vi åkte sju mil asfaltsväg, och ytterligare sju mils ”väg”, rätt ut i bushen. Naturen var helt fantastisk, och vi såg massa vilda giraffer, antiloper, fåglar mm. Vi stannade i en masaiby och blev bjudna på get, te och coca cola hos hövdingen. Efter att ha avböjt några giftermålserbjudanden åkte vi vidare upp i bergen. Framme vid vårt mål hade de inte kunnat bygga skolan p g a vädret, så vi fick se deras gamla skola, med plåtväggar och stora stenar som golv. Att dra paralleller till vår svenska skola känns då bara löjligt.

 

 

Volleyboll spelade de några gånger i veckan på Habari Maalum, men de kunde inte riktigt reglerna. Ett önskemål redan innan vi kom var att få lära sig reglerna. Eftersom både jag och Ida tränar volleyboll i Sverige passade det ju utmärkt. Några av de seriösare och duktigare studenterna ville verkligen lära sig alla regler, men en del verkade mest tycka att det blev krångligt och därmed inte lika kul.

En förmiddag tillbringade vi på en förskola. Hälften av barnen där var föräldralösa. Vi gav dem fotbollar, tennisbollar och hopprep. Sen blev det alla-mot-alla fotbollsmatch. De lugnare barnen ville hellre kasta tennisboll. I en timma stod vi still och kastade bollen fram och tillbaka, i tur och ordning till alla barnen. De tröttnade aldrig! Men det gjorde vi, så när det var dags för lunch blev vi lättade. Vi blev bjudna på deras majsvälling. Efter att ha tvingats i oss den skämdes vi lite för att vi brukat klaga på vår lunch när vi gick i skolan.

 

Ida och Sofia var på ytterligare två skolbesök och kollade även in ett husbygge, medans jag (Alma) hade min första magsjuka.

Innan vi reste vidare fick vi vara med om medieelevernas examen. Vi hade blivit ombedda att dansa, och trots tajt om plats gick det bra. Att äta kladdiga grytor enbart med händerna fick vi också prova på. 

På vår ”fritid” umgicks vi mest med familjerna Andersson och Nimmersjö. Vi var ute och åt, kollade in staden och besökte många intressanta platser. Vi tre gick promenader i det vackra landskapet. Det mesta gör en glad, men när vi såg t ex Arushas hemska soptipp kan man inte låta bli att bli upprörd och ledsen.

 Två dagars lyckad safari fick avsluta vår underbara tid i Arusha.

  

NZEGA

Försenat flyg krånglade till resan, men vi kom till slut fram till Nzega. Där möttes vi av Thomas Nyanda, som kom att ha stor del i vår månad i den här lilla staden. Han var anställd som koordinator for TanzAling, och vi kände honom sen innan.

(Nu idag, ett och ett halvt år senare, har han tragiskt nog dött. Vi vill skänka honom en tanke och minns allt han gjorde för oss. Hans död påminner oss, som så ofta där i Afrika, igen om hur orättvis världen är.)

Hur som helst, vi bodde i ett rum i gästhuset på Tazengwa. Förut var Tazengwa den svenska skolan i Tanzania. Pälle och Lisbeth Alm jobbade där då. Nu är där en afrikansk bibelskola. Området är fint och inhägnat.

Första dagen kollade vi in staden och var på ett torgmöte med Thomas. De flesta i publiken tyckte det var mer intressant att stirra på oss vitingar än på scenen. Både barn och vuxna tittade på oss som om vi vore ufon. Till Nzega kommer nästan aldrig turister.

Natten efter det fick jag den värsta feberfrossan jag haft. Jag mådde mycket dåligt och fick besöka sjukhuset. Blodprovet visade på malaria, så jag fick bra mediciner och smärtstillande. Jag var sängliggande i några dagar. Under tiden var Ida och Sofia iväg på lite promenader och turer genom staden.

 

Sen kom Alms med sin grupp från Alingsås. De bodde också på Tazengwa, och dagarna de var i Nzega var vi med dem hela tiden. Medan jag var sjuk var de andra iväg och besökte kommunhuset i Nzega, där de träffade en massa viktiga människor.

De var på det första av våra väldigt många skolbesök i Nzega district. På Uchama secondary school träffade de en tjej vi kände sedan året innan, då gruppen med afrikaner var i Sverige. Där såg de även hur de som hade malaria låg utomhus och var sjuka.

De besökte en familj som lever på att tillverka korgar. Sen blev jag bättre och kunde börja följa med på projekten. Med Alms och gänget var vi på Östlyckeskolans vänskola, Puge. Vi kollade vad de hade gjort för Östlyckeskolans insamlade pengar. Chapati och te blev vi förstås också bjudna på.

År 2004 startade TanzAling sitt aidsprojekt i Nzega. De har anställda som cyklar runt till skolorna i Nzega och varvar undervisning om aids med bollsport. Vi fick vara med på två primary schools. Vår kompis Msabaha undervisade i en av klasserna. Fotbollen kollade vi också in, givetvis. Vi blev behandlade som världskändisar; det var helt galet.

Vår stora grupp besökte Nkinga sjukhus. Vi tre tjejer skulle komma tillbaka dit, så mer om Nkinga följer senare.

Tillsammans sjöng och dansade vi i Tazengwa kyrka. Så många vita har det nog sällan varit framme i den kyrkan på en gång.

Efter några middagsbesök, promenader och stunder vid poolen drog de vidare och vi stannade kvar.

Dagen efter åkte då vi tre tillbaka till Nkinga för att fixa i ordning sjuksköterskeskolans bibliotek. Vi bodde hos det snälla paret Hans och Greta. Arbetet med biblioteket bestod av att skriva listor på alla böcker, märka dem samt skriva in alltihop i ett system i en dator. Datorn hade TanzAling haft med sig. Efter sex dagars arbete blev vi äntligen klara, och lärde bibliotekarien hur datorn och det nya systemet skulle fungera. Eleverna kunde nu börja använda böckerna. Även om det här arbetet tog lång tid och blev lite långtråkigt, så var det kul att se så konkret resultat av något vi gjorde. Förut hade skolan över tusen böcker de inte fick använda i lådor. Nu har de ett bibliotek med en bibliotekarie.

I Nkinga var vi också och hälsade på en kvinna som tillverkade lerkrukor med bara händerna. Vi besökte även förskolan som fanns där och Sofia, som ska läsa till sjuksköterska kollade in lite fler arrangemang kring sjukhuset.

Tillbaka i Nzega hade vi mycket att se fram emot. Även här spelade vi volleyboll med studenterna på bibelskolan. De brukar spela varje dag. När vi var med vågade även fler tjejer försöka spela. 

Vi anställde en kokerska, Ewa. Hon pratade ingen engelska, så nu tvingades vi använda vår swahili. Vi hade försökt lära oss lite swahili hela tiden, och gav oss själva minst tio ord i läxa varje dag. Mycket roligt att upptäcka att vi faktiskt kunde göra oss förstådda på swahili.

Vi umgicks en hel del med studenterna. Ibland var vi med på deras lektioner, varifrån vi har roliga minnen. En dag lärde vi dem hur man spelar brännboll. Det tog lång tid innan de fattade att man skulle sluta springa när man varvat, men sen hade vi skoj. Värmen gjorde tyvärr att vi inte orkade så länge.

Kyrkobesök hann vi också med flera. Vi dansade i kyrkan igen, och sen ville studenterna dansa med oss. Tre gånger övade vi med dem som ville och lärde dem några koreografier. Wow, det var häftigt! Cirka 50 afrikaner, majoriteten män mellan 25 och 45 år, gick in helhjärtat för vår dans. Något liknande skulle antagligen aldrig hända i Sverige. Obeskrivligt.

 

En av de bästa upplevelserna på resan var vårt besök på Sumbu primary school. Vi var där med Gunn-Britt Wiberg och fyra svenska lärare. Så fattigt som det var på Sumbu hade vi aldrig sett innan. Ingen hade hela kläder, och få hade skor. Efter att de sjungit för oss och vi fått te och chapati så lekte vi tjejer med barnen. Vi sjöng, dansade och lekte rörelsesånger. När vi inte kom på fler barnlåtar gick vi över till jullåtar. Det bästa var när vi lekte små grodorna. Vi hade en svans av 300 svarta barn som hoppade omkring och sjöng ”Koakaka”. Underbart! Fast vi tre höll på att svimma av värmeslag, så trots att vi egentligen aldrig ville sluta, fick vi sätta oss i bilen och vila. Den här dagen kommer vi aldrig någonsin att glömma.

Gun-Britt och lärarna stannade ett tag, och vi hade mycket trevligt ihop. Vi besökte fler skolor, gick på marknaden i Nzega och gick ut och åt. En kväll på en restaurang fick vi prova på afrikansk dans igen. När vi försökt skaka rumpan i bara tre minuter förstod vi hur fysiskt jobbigt det är. Vi orkade aldrig hålla på med något lika länge som afrikanerna. 

Kent Bladh heter en man som höll på att bygga ett barnhem i Nzega. Vi tjejer var med på ett planeringsmöte med Kent, en gubbe från kommunen, samt byggmästare Simone. Vår uppgift var mest att översätta några papper från svenska till engelska. Vi var förstås även vid barnhemmet. Det var då snart färdigbyggt och mycket fint. Vi ser fram emot att se hur det fungerar snart, när barn flyttat in.

Gun-Britt tog med oss till sin vänskola, Bulundi primary school, som låg mitt i en by. Även här var det mycket fattigt. Vi gav bort bollar, leksaker och godis. Där höll de även på att bygga en secondary school. Skolbesöken var många, och vi hann också med att kolla in Nzega secondary school. Eleverna där ville gifta sig med oss och ha våra kläder och smycken. De trodde att vi var lärare och ville att vi skulle undervisa dem i fysik. Det ville vi inte alls. 

Det här var nog alla projekt vi var med på och många av de ställen vi besökte. Nu efteråt förstår vi inte riktigt hur vi hann med allt, för vi hade också mycket tid för oss själva. Då brukade vi bada, sola, plugga swahili, äta fruktsallad, prata med folk, knyta kontakter, ha gäster, eller ibland var vi bortbjudna. Nzegas marknad älskar vi, och där var vi ofta.

Vi uppskattade mycket att vara i en liten stad såpass länge. I Nzega finns nästan inga turister, utan allt är liksom ”på riktigt”. Vi fick verkligen se hur man lever, bor, klär sig, äter, odlar, arbetar, inreder och hanterar pengar. Döden ligger nära inpå hela tiden med aids och malaria. Men man märker att där finns väldigt mycket glädje trots alla sjukdomar och all fattigdom.

Trots att vi gärna stannat en månad till i Nzega blev det dags att åka därifrån. Buss och flyg tog oss vidare till Dar es Salaam.

 

DAR ER SALAAM

Vi bodde hos familjen Ingelstam, som mina föräldrar känner. Lena Ingelstam jobbar på svenska ambassaden. De bodde mycket fint. För oss kändes det mycket lyxigt efter en månad i det lilla rummet i Nzega. I Dar blev det shopping i massor, första doppet i Indiska oceanen, sightseeing, marknad och fiskmarknad, utflykt till paradisön Bongoyo och mycket god mat. Vid det här laget var vi sjukt trötta på ris och kyckling.

Ett studiebesök på ambassaden fick vi också. Vi var med på ett lunch-seminarium på internationella kvinnodagen. Ordföranden för en afrikansk kvinnoorganisation talade om könsbaserat våld. Det var intressant. Kul att få en inblick i Sidas arbete utomlands, tyckte vi.

Vår tid i Tanzania avslutades med två veckor på Zanzibar. Vi bodde i Paje, sen i Stonetown och avslutade med Kendwa. Sol, bad, massa god mat, snorkling och kryddtur i Paje. Shopping och oräkneliga restauranger i Stonetown. I Kendwa tog jag och Sofia dykarcertifikat. Där var det annars mest beachvolleyboll, sol, bad, mat, underbara solnedgångar, varma nätter och helt ljuvliga dagar.

 Att komma hem till Sverige sen var konstigt. Helt plötsligt var man en i mängden igen.

Vi har fått vara med om så otroligt mycket. Det är inte alla som någonsin får göra en sådan här resa.

Det har väckt engagemang hos oss, förstås. Vi har fått en inblick i missions- och biståndsarbete. Vi har fått se vilken nytta pengar härifrån faktiskt gör i Afrika. Vi fick ett växande intresse för att hjälpa till att förbättra saker där nere.

Vi vet att vi kommer att komma tillbaka till Tanzania flera gånger. Jag och Ida åker faktiskt tillbaka redan nu i juni (2008), och vi längtar otroligt mycket. 

Stort tack vill vi rikta till alla som gjorde vår volontärresa möjlig. Pälle och Lisbeth Alm, TanzAling, Vindens fyndmarknad och Missionskyrkan i Alingsås. Tack!

 

 20 mars, 2008. Rapporten är skriven och redigerad av Alma Skarrie.

 

 

Uppföljning 2008

 

Den 6 juni i år var det dags igen. Jag (Alma Skarrie) och Ida Jonsson åkte tillbaka till Tanzania. Med oss hade vi den här gången vår kompis, Emma Rystedt. Fem veckor var vi den här gången i Tanzania och tillbringade all vår tid på platser vi besökte förra året.

Först flög vi till Dar es Salaam där vi snabbt lyckades hitta ett billigt hotell och drog omkring en stund på marknaden. För Emma var det ju första gången i Afrika, så hon fick många intryck att ta in. Vi såg inte en enda vit människa ute trots att det var mitt i landets huvudstad.

Tidigt nästa morgon flög vi vidare till Shinyanga där vi efter lite kaos och möten med några obehagliga personer kom med på bussen mot Nzega, dit vi var på väg. Det var ju den staden vi tillbringade mest tid i förra året. Där hade vi många projekt och lärde känna många människor vi nu skulle få träffa igen.

Paolo mötte oss när vi på förmiddagen kom fram till Tazengwa, där vi förstås skulle bo igen. ”Home, sweet home” kändes det lite som tyckte jag och Ida. Vår vän Msabaha kom och hälsade på innan vi knappt hunnit fatta att vi var framme. Vi pratade en del med honom och besökte Esta, en annan vän från året innan. Vi visade Emma runt på området. Hon tyckte, precis som vi, att Tazengwa är en mycket fin plats.

På kvällen var det sedan dags för volleyboll. Att lära ut volleybollregler och spela med studenterna där var ju ett av våra projekt förra året. Nu spelade de mer utan regler, men vi såg hur de försökte och ansträngde sig när vi var med. Det var så roligt att träffa folk igen. En hel del vi träffat förra året var kvar, och vi blev förvånade över hur bra alla kom ihåg oss. Vi kände oss mycket mycket välkomna tillbaka.

Den här resan hade vi inga projekt på samma sätt som då, utan åkte mest tillbaka för att träffa våra vänner, semestra och kolla in det vi arbetade med förra året.

Marknaden var sig identisk, och Emma började älska den lika mycket som vi. Frukt åt vi massvis och kunde nu även handla med hjälp av vår swahili vi försökt plugga på och minnas. Roligt att märka hur bra det faktiskt går att prata med folk.

Lunch är ju inte helt lätt att få alltid, och då på Emmas första dag i Nzega ”centrum” fick vi till slut äta getgryta med inälvor och ugali med händerna. På stället vi egentligen tänkt äta kom en tjej fram med en låda avhuggna blodiga gethuvuden så vi tappade lite matlusten... Men vi fick å andra sidan ett riktigt gott skratt och ett otroligt bra foto.

Vi blev inbjudna till morgonmötena på skolan, där vi blev presenterade. När de sjöng en sång vi hade lärt dem en dans till året innan såg vi hur några faktiskt gjorde våra rörelser medans de stod upp i bänkraderna. Wow, vilken känsla. Vi slutade inte förvånas över hur genuint glada de verkade över att vi kommit och hälsat på dem igen. Antagligen märkte de att vi var ännu gladare över att vi kunde få vara där igen.

 

Vi blev ombedda att dansa även i år, vilket vi inte planerat alls. Men vi sa ja, och dansade sen tre danser för dem på kvällsmötet. Mitt i en dans blev det strömavbrott, men det bekymrade inte eleverna alls. De plockade fram sina ficklampor, och lyste på oss och sa att vi skulle sjunga. Men det var ju kolsvart och vi fnissade för mycket så det ville vi inte. Efter två minuter kom ju strömmen tillbaka och vi dansade vidare.

Sen ville de förstås vara med och dansa. Förra året när vi dansade med studenterna hör till de bästa minnena, så det är klart vi ville dansa med dem också. Vi hade faktiskt med oss en av låtarna vi dansade till förra året på en iPod och vi hade även små högtalare att koppla in. Så vi var cirka 40 personer som dansade många gånger till ”Lord I Lift Your Name On High”. Häftigt!

Vi hade räknat med att Kent Bladhs barnhem, Hope for Children, skulle ha kommit igång nu. Tyvärr hade det inte det, så för oss blev det lite ändrade planer. Men vi var förstås där och kollade. Msabaha följde med oss. Allt utom elektriciteten var klart, så egentligen borde barn redan kunnat flytta in. Men så här är det ju i Tanzania… Shamban (odlingen) såg fin ut, och där blev vi guidade av världens go’aste gubbe. Fast han lurade oss att smaka på fruktansvärt stark chili. Den var så stark att våra läppar och tungor domnade.

Bredvid barnhemmet lyckades vi även få se när ett gäng tillverkade tegelstenar. Ett stort område på marken var uppgrävt, och det var stora gropar, där de grävde upp vanlig lera, lade i formar, bar upp, tog av formen och lät leran torka. När de torkat lade de dem i stora högar som de sedan skulle elda under för att bränna stenarna som den var klara och kunde säljas. Varje gång man går ut och går i Tanzania får man se något nytt och häftigt.

I Nkinga ägnade vi förra året en vecka åt att göra i ordning biblioteket. Vi blev så glada i år när vi kunde få åka dit en dag med Hannah och Marco, som är finsk-svenska och bor på Tazengwa. Framme där kollade vi på sjukhuset, och det var, som alltid, en upplevelse. Speciellt för Emma, som inte varit på något afrikanskt sjukhus innan.

Biblioteket såg ut precis som när vi lämnade det för över ett år sen. Förutom att det fanns några fler böcker, som de t o m märkt. Bibliotekarien, Linnea, var kvar och det var ett glädjefyllt återseende från båda sidor. Studenter satt och pluggade där, och det var väldigt kul att se hur bra det verkligen fungerade och att vi inte lagt ner en minut för gäves. Datorn hade gått sönder, men de hade kvar listorna vi skrev, och det fungerade nästan lika bra manuellt.

Förskolan i Nkinga passade vi också på att besöka. Barnen får bara prata engelska i skolan, och de har till och med en lekplats. Vi var med runt på skolgården när de satte upp ”Danger!”-skyltar på allt barnen inte skulle röra (som t ex taggtråd och elledningar).

Dagen i Nkinga tog slut, vi åkte hem till Nzega, handlade på marknaden och åt ris med jordnötssås innan volleybollen. Vi spelade med studenterna varje kväll, och spelet blev bättre och bättre och fler och fler var med. Det kändes nästan som att vi varit där och spelat för bara några veckor sen, trots att det nästan var 1,5 år. Och vi kände oss så hemma på Tazengwa, alla tre.

Kyrkobesök blev det. Det bästa i kyrkan är kanske att man är omringad av så himla många söta barn. Efteråt bjöd vi in vår nya kompis, Rachel Makenzi på fruktsallad. Hon är 19 år och har just fått sin första dotter. Hon är inte gift, så det har inte varit helt lätt för henne. Men hon har en underbar familj, i vilken vi känner pappan som jobbar på skolan. Nu pluggar hon, så hon bor inte med sin dotter. Emma gav bort sin mobiltelefon till henne.

Samson heter den nya engelskaläraren på skolan, och honom kom vi nära. Vi var med på flera av hans engelsklektioner. Han var en bra lärare, och en utmärkt vän. På lektionerna satt vi mest och lyssnade, alla eleverna presenterade sig noga och vi fick presentera oss. Sen ville de så gärna att vi skulle dansa och sjunga, och det gjorde vi då. Fast de fick vara med. Efter lektionen fick vi vara med på lärarfika där det bjöds på kaffe och kokt ägg. Rektorn och de andra i skolans ledning var mycket vänliga mot oss, och vi tycker om dem allihop.

Vi umgicks mycket med Msabaha. En gång kom han och gav oss fina afrikanska klänningar. Vi blev bjudna på mat i hans hus. Han bodde ju hos Thomas, som vi kände allra bäst i Tanzania. Sen Thomas dog så bor Msabaha kvar hos Pendo (Thomas fru) och hennes två döttrar. Vi träffade under tiden i Nzega också fler folk vi känner sen tidigare. Hilda, Hamenya, Isaack och Esta bland annat.

Några fler häftiga saker vi fick vara med om var när de brände ner bikupor från ett högt träd när det var sent och kolsvart ute. Det flög ut brinnande bin, kuporna trillade ner på marken och sen fick vi jättefärsk honung. Vi handlade även höna på marknaden som vi först fick välja ut, sedan skar de halsen av hönan medans vi kollade på. Sen tog vi hem den, och Esta lagade till den. Inte riktigt som det går till att äta kyckling hemma i Sverige.

Vi njöt verkligen av livet och gjorde mycket hela tiden. Favoriter i repris: Picknick i soluppgången på berget Honge, middagar på restaurangen Forest Inn (där de visade fotbolls EM), enorma fruktsallader, bad i poolen och upplevelserika promenader genom byn.

Sen var det dags att åka ifrån Nzega. Det skedde med ett lite tungt hjärta och ett löfte om att komma tillbaka.

Zanzibar var vår nästa anhalt. Vi var även i år i Stonetown, Paje och Kendwa. Våra veckor där var helt underbara! Paradiset på jorden är det, och vi längtar redan tillbaka så det nästan gör ont i magen.

 

Så nu är det bara att börja spara pengar och planera för nästa resa till det fantastiska landet Tanzania.

10 oktober, 2008. Rapporten är skriven och redigerad av Alma Skarrie.