Kategoriarkiv: Reseberättelser

”Du vill ju åka till Afrika”

Föga anade jag, Ingela, hösten 2007 hur den resa vi planerade i februari året därpå skulle förändra mitt liv. Jag hade länge haft en dröm om Afrika, kanske något idylliserad, om att vinna en massa pengar, leta upp en by i Afrika där jag skulle förse kvinnorna med utsäde och dessutom låta ordna en brunn åt byn. Längre hade jag inte tänkt, bara att det skulle vara ”min” by, dit jag åkte med jämna mellanrum och hjälpte till.

En dag kom min man Krister hem med ett prospekt om en resa till Tanzania med Pär Alm. ”Du vill ju åka till Afrika!” Vi läste och tog reda på mera och det kändes så bra. Framför allt att få göra många olika saker i landet. Från att besöka nationalparkerna Serengeti och Ngorogoro, namn som klingade så exotiskt, till att bo en vecka i Nzega, en stad i det inre av Tanzania, och slutligen tillbringa några dagar på sagoön Zanzibar.

Vi förberedde oss noga med vaccinationer och reseträffar. Egentligen var jag livrädd för alla otäcka djur och insekter som jag anade fanns. Vem visste vad vi skulle stöta på? Men det var bara att tänka bort för jag ville så gärna dit.

Vi for iväg och tittade på vilda djur i parkerna, besökte människor och tittade till våra fadderskolor och andra projekt i Nzega samt avslutade på Zanzibar, vilket överträffade alla mina förväntningar.

Vi kunde inte låta bli att åka med även i februari 2009 för det var något som drog. Svårt att förklara vad men Tanzania födde en längtan hos mig, en längtan som fortfarande finns kvar. Får jag bara åka till Nzega lite då och då så är allt bra.

Nu har jag varit i Nzega fem gånger. Jag har varit hos folk i deras hem, besökt våra fadderskolor och träffat fadderelever, vårt kanske viktigaste projekt i området. Jag har tittat på brunnar som vi låtit gräva och framför allt har jag varit med om att hösten 2014 dra igång ett nytt projekt, Mamaid, som informerar kvinnor ute i byarna om hiv/aids och mänskliga rättigheter, med mera.

Och nu; jag har i Christine kyrka tillsammans med andra i föreningen tagit emot ett fredspris till TanzAling.

Vem kunde tro att en dröm om Afrika skulle leda till arbete i en förening som bland annat satsar på just vatten och ett bättre liv för kvinnor och barn. Och vem kunde tro att ett starkt inslag i mitt liv numera är arbetet i föreningen. Jag som aldrig har varit föreningsmänniska! Det kallar jag en förändring!

Och sedan få fredspris för det ihop med minst femtio andra människor.

Ingela

Afrikaresa – ett lagbygge!

En gammal lagbyggares funderingar kring Tanzalingstyrelsens Nzegaresa.

Styrelsearbete i gängse mening innebär mestadels kvällssittning i hemmiljö. Man diskuterar och ventilerar angelägna frågor, fattar beslut, klarar ut ansvarsfördelningen m.m. Och så fikar man naturligtvis. Trevligt och bra på alla sätt och vis!

Jag hade förmånen att få följa med på styrelsens Tanzaniaresa i november. (Jag ingår ju trots allt i föreningens valberedning.) Som vanligt var det helt underbart – upplevelser, vardagsliv, människor och spännande livsöden. Lägg därtill vistelsen i nationalparken Tarangire och dess fantastiska djurliv.

Med lite distans till resan så känner jag, helt överraskande, att det som dröjer kvar kanske ändå är känslan av att ingå i ett lag, ett gäng med ett viktigt mål för ögonen. För en sporttok som jag är det något ytterst välbekant. Man sätter upp ett mål, skapar yttre förutsättningar (ledare, material m.m.). Sedan sätter man igång att jobba! Alla gör det man är bra på, man stöttar varandra och visar respekt.

På denna resa hände allt detta! Uppdragen var hur många som helst – skol- och familjebesök, besiktning av brunnsprojekt, Mamaiduppföljning, planering av kommande solpanelsprojekt m.m. Många timmar på resande fot och oceaner av tid att diskutera, berätta och lära känna. Morgonvandringar i det otroligt vackra landskapet med mangoträden fulla av mogna frukter. Gemensamma måltider utomhus vid poolen i Tazengwa samt inte minst de kvällsavslutande reflektionerna vid runda bordet. Och avslutningen i ’scouttälten’ bland de vilda djuren i Tarangire – spännande och ytterst annorlunda! För mig blev detta ett lagbyggande av bästa sort! Ett enda stort styrelsemöte i två hela veckor. På ort och ställe dessutom. Känslan var att människorna i styrelsen blev tydligare, man lärde känna nya sidor av varandra och vi hade kul.

Ett vinnande lagbygge alltså!

Byggare Bob alias Krister Nääs

Rapport från en resa som styrelsen gjorde till Nzega i november 2014

Sju medlemmar ur TanzAlings styrelse, Pär och Lisbeth Alm, Lennart Mattson, Janne Bengtsson, Anders Jonsson, Ingela Gillqvist samt valberedningens Krister Nääs, gjorde en oförglömlig resa till Nzega.
Start en tidig morgon från Landvetter den 30 oktober och framme på hotellet i Arusha vid tiotiden på kvällen. Kort natt och sedan var JM Tours på plats igen på morgonen med en bil.

Vi passade på att köpa en mängd snygga tyger till kassar och sedan var vi på väg mot vårt mål. Lunch i Babati på hotellet vi bott på i april 2013. Där väntade en överraskning; volontären Anna, som många har träffat i Nzega tidigare.

Inte mycket hände på vägen utan vi kom fram vid åttatiden på kvällen till en god måltid som Eva och Elisa hade gjort i ordning. Det var varmt och varmare skulle det bli. Torrt, men det hade ändå kommit enstaka regnskurar. Regnperioden var på väg.

 

Underbart att vakna nästa morgon till de vanliga ljuden. Bland annat Hadadafåglarna som skrek gällt, som vildvittrorna i Ronja Rövardotter. Nån påstod att Astrid Lindgren hade inspirerats av dessa högljudda fåglar till det lätet. Morgonpromenad runt i området under kraftledningen och frukost med massor av frukt och annat gott. Sedan var det slut på lugnet. Arbetet började. Eller utforskandet, om man så vill.

 

Vi var på getmarknaden och somliga åt getsoppa; Bernadetha var med oss och hon drog med sig de djärvaste, Janne och Lisbeth, att pröva denna delikatess. Andra köpte fina rep men brydde sig inte om att ropa in en get.

In till stan och marknaden. Det var tyger som skulle väljas ut och telefonkort som skulle köpas, pallar som skulle beställas och frukt inköpas. Träffpunkt Dianas, i vanlig ordning. Och den första Tangawizin! Dessutom är alla som kommer utifrån nu tvungna att registrera sig vid Immigration Office. Så det hjälpte oss vår chaufför Freddie med.

Vi hann med en kvart vid poolen innan det var dags att testa Nezias Pizzeria. Hon hade gjort massor av pizza av olika sorter. Alla goda och vackra att se på. Tillbaka till Tazengwa och nu cykeltur till Mhoja. Det var ju väldigt torrt i markerna så ganska lättcyklat. Vi tittade på hans marker och traktens alla barn beskådade oss i sin tur. Tillbaka i lätt regn och så var det middag hos Pendo. Gott som vanligt!

Efter denna första innehållsrika dag satte vi oss vid det stora runda bordet vid poolen, något som blev en trevlig vana när vi hade varit ute, och gick igenom vad som hade hänt och vad som skulle göras framöver.

 

Söndag morgon nalkades med cykeltur för en del och promenad för andra. Kyrkan väntade men vi var en för liten kör för att sjunga så vi bara njöt av de andras framträdanden. På detta väntade ett härligt kyrkkaffe vid poolen och ett och annat dopp. Folk kom och hälsade på och nya möten planerades. Lunch på plats och därefter en kort sväng till Esta med de nya tygerna.

På kvällen var vi bjudna till Isaack och hans familj. Vi var spända på att se hans nya hus, vilket Lisbeth och Ingela hade besökt i mörkret 2013. Vi passade på att gå igenom veckans arbete och kollade upp att allt var ordnat, för redan nästa morgon skulle vi köra igång våra officiella besök. Väl hemma igen fortsatte vi planera för veckan vid vårt bord ute. En härligt varm kväll med stormbyar.

 

Till DEO nästa morgon, men han var iväg och fixade för de nationella prov som hölls över hela landet för årskurs två. Vi träffade DED och förankrade våra planer och projekt. Ett kort möte med dr Gwambaye på en vårdcentral där han hade preventivmedelsrådgivning åt ett 30-tal kvinnor.

Några av oss var på Bulunde Secondary School och träffade våra fadderelever. Stämningen på skolan var positiv med en ny engagerad rektor och många fler lärare. Det fanns fler böcker till eleverna och rent allmänt hade skolan fått ett uppsving. Där försiggick nationella prov med en vakt utanför skolsalen, k-pistförsedd!

Sedan var det dags för lunch på stan, sokon för lite intressanta kryddinköp samt några tyger till, åt somliga av oss! Eftermiddagen var vikt åt korgfamiljen för inköp och besök i deras kyrka för att titta på pastorsbostaden som byggts på en tomt för pengar skänkta av församlingen i Skogsbygden.

Och middag på kvällen hos Enok och Lucia, en kort promenad ner i allén i Tazengwa by. De var bekymrade över den nya asfaltvägen som byggs bakom deras fina hus. Alldeles utanför husväggen, men myndigheterna tycker inte att det är för nära!

 

Tisdagen var fylld med besök. Vi började med Kili Secondary School och hade ett långt möte med rektor Katirige. Fortfarande låter kommunens installation av el fram till skolan vänta på sig. Priset Tanesco har satt är löjligt höga 75 miljoner Tsh. Till saken hör att man drar fram el över hela landet och att priset har sjunkit rejält. Så än hänger elledningar och lampor obrukbara runt om i skolan!

Vi träffade de flesta av våra fadderelever och tittade runt i no-sal och bibliotek. Där finns nya läroböcker som det är meningen att lärarna ska komma och ta med till lektionerna. Brunnens pump stals för ett bra tag sedan och Katirige ville gärna att den ska kunna tas i bruk igen. Vattentanken, som TanzAling låtit bygga, hade fortfarande ingen kran, även det något som behövde åtgärdas.

 

Vi hade också kommit överens om att ha ett kort möte med Kili selected committee från Mamaidprojektet. De tre mammorna kom men läraren hade bytt skola och eleven var tyvärr sjuk. Det blev ett kärt återseende. Så kul att träffa dem igen och få höra hur det hade gått sedan förra året. De berättade om praktiska åtgärder som att ha följt med kvinnor till testning, mm. I minst två fall hade det då visat sig att det inte var hiv/aids, utan andra behandlingsbara enklare sjukdomar, de led av.

Det kom också fram önskemål om engångshandskar då vissa kvinnor bl.a. hjälpte till med födslar. Ett önskemål som vi funderade över och kom fram till kunde vara en lämplig gåva till selected committee dag två i vårt fortsatta projekt. Men också att det egentligen var vårdcentralers och sjukhusets sak att se till.

Efter en trevlig lunch åkte vi till Bulunde primary. Där hade ju Isaack genomfört nästa Mamaidseminarium med Dr Msuyu, utan att vi var med. Vi var mycket spända på att träffa kvinnorna från den selected committee. Även här kom tre mammor men ingen elev eller lärare. De var inte riktigt färdiga med sin information utan skulle ha sitt uppföljningsmöte med rapportering under senare delen av hösten, så vi pratade lite löst om hur det hade gått. Även de var entusiastiska över sitt uppdrag. Bl.a. sa de att de tidigare hade fått en massa olika utbildningar om än det ena än det andra men att inget hade hänt därefter. Vi undrade vad som var skillnaden nu. ” Vi fick ett uppdrag så då gjorde vi det!”

Är det så enkelt, kan man undra. Att man helt enkelt inte har låtit de själva arbeta med det som berör dem? Intressant! Vi gjorde en annan erfarenhet som vi genast tog till oss. Isaack har ju lett arbetet med båda grupperna, Kili och Bulunde, men det behövs en kvinna, insåg vi, när han gick ut och det var som att trycka på en knapp. Mödrarna kom igång och pratade i munnen på varandra!

Fortfarande är strukturerna fasta i vad män och kvinnor gör så är det en kvinna som anför har de enklare att uttrycka sina åsikter. Detta kan vi använda när de ska rapportera efter sina två månaders arbete ute i bydelarna.

Hem efter en lång dags arbete och middag hos Simone, vår byggmästare, på kvällen. Där passade vi bl.a. på att diskutera de olika brunnsprojekten som var igång och hur Kilis brunn kunde lagas. Även att vattentankens kran måste fixas. Han skulle också titta på brunnen i Isagehe.

Hem till rundabordskonferensen på Tazengwa där vi hade en intressant diskussion om brunnar. Det verkar vara svårt att få dem att hålla under längre tid då pumparna är åtråvärda. Vi bestämde att se över Kili och ev. Isingehe, och se om det med ett litet gallerhus ovanpå som låses nattetid kan fungera bättre. Annars kanske vi tyvärr måste överge idén om brunnar till skolorna. I stället satsa på vattentankar, kanske.

 

En härlig ny morgon randades med promenad via Tazengwas brunn. Så förvånade vi blev när en damm några meter från källan var utgrävd! Det var kineserna som hade behövt vatten till vägbygget och grävt där. Det visade sig att dammen blev för liten så de övergav den. Men följden har blivit att det är sämre vattentillgång i brunnen!

Vi hade lyckats få till ett möte med DEO, C. Luleka. Vi, Janne, Lisbeth och Ingela, pratade om våra åtaganden på fadderskolorna och han visste vad vi hade uträttat. Att elen inte drogs fram från vägen till Kili hade vi synpunkter på, något som han sade sig ämna ta itu med. Så det är bara att vänta och se.

Efter ett kort möte gav vi oss av till sjukhuset där vi hade bokat ett nytt möte med Dr Gwambayee. Det mötet blev också kort då han fick en ”emergency operation” att rycka ut till. Men vi hann slå fast att han har största intresse av att ordna läkare till våra seminarier, om inte någon annan, så kommer han gärna själv. Om han kan, förstås!

Samtidigt hade de kvarvarande herrarna en träff med Stewen för att dra upp de praktiska riktlinjerna inför solcellsprojektet. Där blir det en grupp bestående av Lyoba, Bernadetha och Stewen som på olika sätt ska hålla i allt runt solcellsuppsättningar. Detta har vi stora förhoppningar om ska bli riktigt bra.

 

På eftermiddagen hade vi, Lisbeth och Ingela, bokat en träff med sex medlemmar ur Itilo byråd för att förankra en fortsättning av Mamaid. Detta ägde rum under ett mangoträd med uppställda bord och bänkar. Ordföranden undrade vad vårt projekt hade att erbjuda dem, luttrade som de var efter otaliga insatser av de stora hjälporganisationerna. Insatser som hade startat med information men inte kommit längre än så.

Vi förklarade vårt upplägg, att det egentligen hängde på dem själva vad de gjorde av de kunskaper de fick med vår hjälp. Då såg vi att det tändes ett ljus i ögonen på dem, att detta faktiskt var något som var möjligt att genomföra.

”Kan vi börja imorgon?” blev deras svar. Efter en stunds diskuterande blev vi ense om att det var lämpligt att dra igång i månadsskiftet november – december. Dessutom dela det på två dagar på respektive Itilo och Tazengwa byar eftersom de efter valet i december ändå skulle delas. Ett så konstruktivt möte!

På kvällen var det Tedis tur att få känna på hur det var att leda andra att laga mat, något som Pälle ville pröva med tanke på framtida resenärer. Allt föll väl ut, både med vattenhämtning och tuppslakt, matlagning över öppen eld samt underhållning.

Nästa morgon åkte truppen till Puge secondary som liksom Bulunde har tagit ett stort kliv framåt i sin utveckling med fler lärare, böcker och en engagerad rektor.

Sedan var dagarna i Nzega slut. Vi hade fått se oerhört mycket av våra satsningar här, Lisbeth kom fram till ett femtontal olika projekt eller sådant TanzAling och privatpersoner hade sponsrat på olika sätt. En bra utdelning, kan man säga.

 

Fredag morgon var vi tidigt iväg uppåt landet igen. Vi skulle in ett dygn i Tarangire nationalpark. Vi fick ett par timmar på eftermiddagen då vi såg massor av elefanter, bland annat, innan det var dags att dra oss tillbaka på campingplatsen. Vi skulle campa i vanliga, kraftiga tält! Alla i sällskapet kände sig inte bekväma med detta, men det var bara att bita ihop!

Några råd vi fick: lämna aldrig tältet med dragkedjorna uppe. Man vet aldrig vad som kryper in! Går du ut på natten så stanna med ryggen mot tältet, lys bakåt först under buskarna, därefter åt sidorna innan du går längre bort! Det var inte många som gick ut den natten!

Vi fick en fantastisk middag som lagades på plats av en kock och en lika härlig frukost nästa morgon efter en fin morgontur då vi hade upplevelser med elefanter man aldrig glömmer. Hur natten var? Jo, förvånansvärt lugn och skön!

Vi fortsatte safarin under dagen för att efter lunch dra vidare mot vårt hotell i Arusha där vi sov ett par timmar. Sedan var det flyg till Nairobi, vidare till Amsterdam där vi hade sex timmar över. Vad kunde passa bättre än att lägga ett styrelsemöte i denna internationella miljö! Så småningom kunde vi landa på söndagskvällen och sent omsider lägga oss i våra egna sängar efter en styrelseresa som vi gärna gör om!

 

Sedan vår resa har mycket hänt. Nezia har fått lämna sin pizzerialokal. Hyresvärden begärde helt oskäliga belopp för hyra, vatten och el, vilket hon inte kunde klara förstås. Hon söker nu efter ett nytt ställe att öppna på.

De två Mamaidinformationerna i Itilo och Tazengwa har genomförts och vi väntar ivrigt på en rapport därifrån, liksom från Bulunde. När det gäller solcellsinstallationer har tre anläggningar satts upp och fem nya är på gång. Och brunnshuset på Kili Secondary är under byggande, med mycket mera.

 

 

 

Henriks resa

Efter ett omvälvande år som utbytesstudent i USA, bosatt på en bondgård utanför den katolska staden Dyersville, Iowa, var äventyrslusten fortfarande stor. Under våren 2012 började drömmen om Afrika att gro och jag tog kontakt med Tanzalings ordförande Pär Alm som hade bott där. Han tvekade inte en sekund när han sade, “hit, till Nzega, ska du åka”. Där skulle jag få möjlighet att vara lärare, vilket också var en dröm. Nedan följer ett utdrag från min tre månader långa historia i Nzega, Tanzania.

I september kom jag till Nzega för att jobba som engelsk- och matematiklärare. Jag fick även förmånen att få hjälpa till på barnhemmet Varberg Home of Peace vilket jag är oerhört tacksam för.

Under min tid på barnhemmet invigdes ett datorhus där det nu finns fyra bärbara datorer. Barnen ska få lära sig att använda datorerna och på så sätt kanske få ett litet försprång i livet gentemot andra barn. Min uppgift blev att instruera Magda som så småningom skulle bli datorlärare.

Vi lät barnen komma in och testa datorerna i omgångar. De fick bl a prova mattespel, geografispel och titta på fotboll på youtube. Det var en fröjd att se hur snabbt barnen lärde sig men mer än något, att få höra barnen kommentera och leva sig in i fotbollsmatcherna:

– Goali…. Messi…. goali…… Barcelona….. goo…. gooo… goaliiii!!!!

Faktum är att de hade bättre koll på spelarna i spanska ligan än vad jag hade.

Ofta lärde sig barnen snabbare än Magda, framförallt för att de “vågade” göra misstag. Det finns potential att med hjälp av rätt sorts program samt vägledning ge en ändamålsenlig utbildning till dessa barn. Men som så ofta är fallet, fanns det också baksidor. När datorerna kom, fanns något nytt att bråka om. Tidigare hade jag sällan sett barnen bråka. De få gånger jag såg ett barn gråta var efter att han eller hon skadat sig när de spelat fotboll eller lekt någon annan lek. Då lämnade barnet planen och var tillbaka efter några minuter igen. Det blev sällan bråk mellan barnen. Detta, i mina ögon, förändrades när datorhuset kom. Tidigare kunde alla leka tillsammans. Det fanns inga leksaker som var så “värdefulla” och få i antal som dessa datorer. Husen, familjerna, och bilarna som symboliserades av stenarna som Jackie, Paulo eller någon annal lekte med, fanns i mängder. Och värdet av dessa leksaker begränsades bara av barnens fantasi. Vi hade fyra datorer på 29 barn och alla kunde inte vara i datorsalen samtidigt. Det gjorde ont att se hur det materiella, i ett mikroperspektiv, precis som i ett makroperspektiv, kan leda till konflikt.

Allra roligast var att få leka och prata med barnen. Stunder som jag minns extra starkt är de då barnen tog fram en bok och bad mig läsa högt. Eftersom swahilis skriftspråk är fonetiskt, dvs att varje bokstav alltid uttalas på samma sätt, så kunde jag läsa för barnen. Jag satt där och uttalade ord som för mig var bokstavligt talat meningslösa och jag undrade om de verkligen förstod. Jag frågade på knagglig swahili:

– Mnaelewa?

– Ndiyo, endelea!

De förstod. De började kommentera och leva sig in i berättelsen. Jag tänker tillbaks och förundras.

– Henrik Marklund

 

Sandras resa

Volontärresa, sep – dec 2011.

Redan som barn drömde jag om att åka och arbeta, hjälpa till i Afrika. Men det skulle dröja tills jag blev 19 år och träffat medlemmar i Tanzaling. De tipsade mig om barnhemmet Varberg, Home of Peace. Jag hade då letat ett bra tag efter en organisation som rekryterade volontärer, utan att finna någon som passade mig.

Under tre månader i slutet av 2011 arbetade jag ideellt på barnhemmet, som engelsklärare på en förskola och på det lokala sjukhuset. Där fick jag nytta av min utbildning som undersköterska.

Jag är glad över att få ha tagit del av den tanzaniska kulturen, maten, språket och livsstilen. Men framförallt att ha lärt känna många fantastiska människor. Att världen är så orättvis blev väldigt påtagligt där, vilket gav mig ett perspektiv på livet.

Det är svårt att sätta ord på hur min tid i Tanzania var, mer än att ha varit där, är helt klart det bästa jag gjort.

Jannes resa

Jag hade inte besökt Tanzania sedan en projektresa 2008 och ett växande behov av att återse vänner i Nzega resulterade i en resa i slutet av september 2011. Jag hade tänkt att bara vara i byn och besöka vänner, cykla in till Nzega och gå på marknaden, besöka barnhemmet och någon skola. Alltså ha lite semester där.

Nu blev det inte riktigt så. Föreningens samarbete med Explorius och deras fadderelever krävde en utvärdering av hur det projektet fungerade. Detta gjorde att resans inriktning mest blev arbete istället för semester. Elevernas närvaro och resultat skulle kollas upp samt att pengar för inköp av böcker hade använts korrekt. Men vad gjorde det? Jag fick ju komma dit ner och känna den afrikanska värmen, såväl från solen som från människorna.

Isaack, vår medhjälpare i Nzega, och jag åkte runt till tolv skolor under de tolv dagarna jag var där. De flesta av dessa låg långt bort och så otillgängligt till att vi bara hann med en per dag trots att de inte låg längre än ca 10 mil från Nzega.

Afrikanska vägar är i dessa områden inte att betrakta som vägar utan mer som kostigar och någon mobiltäckning existerar inte. Det gäller att komma ihåg vad folk efter vägen visade och berättade gällande vägbeskrivning. Vänster efter stora stenen, höger vid ett cashewnötträd och så vidare. Jag hade aldrig klarat detta på egen hand med mina begränsade swahilikunskaper, men Isaack var duktig!

En dag ramlade hela kardanaxeln på bilen ner på vägen. Efter en stunds letande hittade jag två av de fyra bultar som saknades samt ett antal lagerdetaljer. Delarna till lagret visade sig tillhöra en annan bil som också fått stopp en bit därifrån. Bilens ägare blev mycket glad över de återfunna lagerdelarna och hade som tur var lite bultar i en tygtrasa.

Jag fick tag på två som nog skulle passa samt låna en skiftnyckel. Efter ett tag satt kardanaxeln åter på plats och vi kunde fortsätta till Semembela secondary school med oljiga händer, svettiga och nersmutsade.

Den dagen var vi inte tillbaka i Nzega förrän kl 20.00 och jag hade bestämt att träffa Paolo kl 16.00 för att planera inköp av majs och bönor till byborna. Men jag fick meddelat min sena ankomst per mobiltelefon.

Paolo är en god vän sen länge som brukar hjälpa oss att förvandla insamlade svenska pengar till säckar med majs och bönor åt de mest behövande i byn. Han gör listor över dem som är i störst behov, åker till marknaden och gör inköp, fördelar i säckar, meddelar de som ska få och hjälper till att dela ut. Det är härligt att se när de kommer och hämtar sin ranson, glada och tacksamma över att klara sig och sin familj undan svält ett tag till.

Utöver arbetet med Explorius fadderelever hann jag faktiskt med en hel del annat också. Jag besökte Tanzalings tre vänskolor, var på vattenkontoret för att få hjälp att analysera vattnet i de brunnar vi gräver, kollade tillsammans med Simone på några brunnar vi grävt, träffade de volontärer som var där för tillfället, besökte barnhemmet, träffade mitt fadderbarn som nu läser på universitetet i Daar med mera.

Naturligtvis besökte jag alla vänner i deras hem på kvällarna. Så roligt det är att få äta och prata tillsammans en stund när man inte setts på länge. Eva, som arbetar på Tazengwa, bjöd mig på frukost hemma hos sig en morgon. Det blev ett starkt minne denna resa. Vi träffades ju varje morgon då hon lagat frukost åt mig, men att sitta hemma hos henne just efter det ljusnat, solen börjat värma och höra tupparna gala var helt fantastiskt. Till allt detta serverades nygräddade chapati, stekta ägg, mango och kaffe.

Kan man ha det bättre?

Janne

Johannas resa

Att få åka iväg och göra denna resa var för mig en chans man inte fick slarva bort. Jag åkte iväg med höga förväntningar och en hel drös med fjärilar i magen. Genom TanzAling fick jag kontakt med Mathilda Eriksson på Lulu Travels HB som hjälpte mig med allt och var en fantastisk mentor att vända sig till med vad än det kunde vara.

Tiden i Tanzania lärde mig mer än vad skolbänken någonsin gjort. Jag spenderade min tid på barnhemmet där jag tog hand om barnen och lärde mig laga mat på afrikanskt sätt, inte en spisplatta så långt ögat kunde nå. Att leva i Tanzania ger en tid att reflektera över vad som faktiskt är viktigt i livet. Att stå i kalla Sverige och sura för att bussen är 5 minuter sen verkar numera väldigt onödigt. Bussen kommer när den kommer.

Fattigdomen gör sig ofta påmind och tillgången på vatten är mycket begränsad. Sjukdomar som i Sverige verkar obetydliga kan innebära döden där. Men trots motgångar lyser glädjen med sin närvaro.

Min tid i Tanzania och Nzega kommer för alltid vara ett glatt minne att se tillbaka på och förhoppningsvis många gånger att återvända till. För många volontärer blir Nzega ett andra hem där man alltid känner sig välkommen.

Att ge sig ut som volontär är någonting utöver det vanliga. Du bjuder på dig själv och ditt engagemang. Du ger av din tid, dina förmågor och dina erfarenheter. Och du får otroligt mycket tillbaka! Att arbeta som volontär ger dig möjlighet att lära känna en annan kultur och få vänner för livet. Räkna med att du vidgar dina vyer och får med dig upplevelser som du bär med dig under lång tid framöver. Hur länge du vill vara ute bestämmer bara du. Allt volontärarbete är förlagt till staden Nzega med omnejd.

Johanna Löfgren