Alla inlägg av Henrik Marklund

10-årsjubileum och besök från Tanzania

Tack alla Tanzalingvänner som kom och gjorde vår jubielumsfest så rolig och minnesvärd! Mingel, återseenden, matlagning, allsång, underhållning, bilder, foton och målningar och glada skratt. Härliga människor har mycket gemensamt och vi är så glada att den här kvällen blev möjlig. Det beror på alla er som tog er tid och valde att träffas för att dela den glädje vi känner över att ha mött Tanzania och varandra!

 

??????????????????????????????? IMG_1545 IMG_1548

Henriks resa

Efter ett omvälvande år som utbytesstudent i USA, bosatt på en bondgård utanför den katolska staden Dyersville, Iowa, var äventyrslusten fortfarande stor. Under våren 2012 började drömmen om Afrika att gro och jag tog kontakt med Tanzalings ordförande Pär Alm som hade bott där. Han tvekade inte en sekund när han sade, “hit, till Nzega, ska du åka”. Där skulle jag få möjlighet att vara lärare, vilket också var en dröm. Nedan följer ett utdrag från min tre månader långa historia i Nzega, Tanzania.

I september kom jag till Nzega för att jobba som engelsk- och matematiklärare. Jag fick även förmånen att få hjälpa till på barnhemmet Varberg Home of Peace vilket jag är oerhört tacksam för.

Under min tid på barnhemmet invigdes ett datorhus där det nu finns fyra bärbara datorer. Barnen ska få lära sig att använda datorerna och på så sätt kanske få ett litet försprång i livet gentemot andra barn. Min uppgift blev att instruera Magda som så småningom skulle bli datorlärare.

Vi lät barnen komma in och testa datorerna i omgångar. De fick bl a prova mattespel, geografispel och titta på fotboll på youtube. Det var en fröjd att se hur snabbt barnen lärde sig men mer än något, att få höra barnen kommentera och leva sig in i fotbollsmatcherna:

– Goali…. Messi…. goali…… Barcelona….. goo…. gooo… goaliiii!!!!

Faktum är att de hade bättre koll på spelarna i spanska ligan än vad jag hade.

Ofta lärde sig barnen snabbare än Magda, framförallt för att de “vågade” göra misstag. Det finns potential att med hjälp av rätt sorts program samt vägledning ge en ändamålsenlig utbildning till dessa barn. Men som så ofta är fallet, fanns det också baksidor. När datorerna kom, fanns något nytt att bråka om. Tidigare hade jag sällan sett barnen bråka. De få gånger jag såg ett barn gråta var efter att han eller hon skadat sig när de spelat fotboll eller lekt någon annan lek. Då lämnade barnet planen och var tillbaka efter några minuter igen. Det blev sällan bråk mellan barnen. Detta, i mina ögon, förändrades när datorhuset kom. Tidigare kunde alla leka tillsammans. Det fanns inga leksaker som var så “värdefulla” och få i antal som dessa datorer. Husen, familjerna, och bilarna som symboliserades av stenarna som Jackie, Paulo eller någon annal lekte med, fanns i mängder. Och värdet av dessa leksaker begränsades bara av barnens fantasi. Vi hade fyra datorer på 29 barn och alla kunde inte vara i datorsalen samtidigt. Det gjorde ont att se hur det materiella, i ett mikroperspektiv, precis som i ett makroperspektiv, kan leda till konflikt.

Allra roligast var att få leka och prata med barnen. Stunder som jag minns extra starkt är de då barnen tog fram en bok och bad mig läsa högt. Eftersom swahilis skriftspråk är fonetiskt, dvs att varje bokstav alltid uttalas på samma sätt, så kunde jag läsa för barnen. Jag satt där och uttalade ord som för mig var bokstavligt talat meningslösa och jag undrade om de verkligen förstod. Jag frågade på knagglig swahili:

– Mnaelewa?

– Ndiyo, endelea!

De förstod. De började kommentera och leva sig in i berättelsen. Jag tänker tillbaks och förundras.

– Henrik Marklund

 

Sandras resa

Volontärresa, sep – dec 2011.

Redan som barn drömde jag om att åka och arbeta, hjälpa till i Afrika. Men det skulle dröja tills jag blev 19 år och träffat medlemmar i Tanzaling. De tipsade mig om barnhemmet Varberg, Home of Peace. Jag hade då letat ett bra tag efter en organisation som rekryterade volontärer, utan att finna någon som passade mig.

Under tre månader i slutet av 2011 arbetade jag ideellt på barnhemmet, som engelsklärare på en förskola och på det lokala sjukhuset. Där fick jag nytta av min utbildning som undersköterska.

Jag är glad över att få ha tagit del av den tanzaniska kulturen, maten, språket och livsstilen. Men framförallt att ha lärt känna många fantastiska människor. Att världen är så orättvis blev väldigt påtagligt där, vilket gav mig ett perspektiv på livet.

Det är svårt att sätta ord på hur min tid i Tanzania var, mer än att ha varit där, är helt klart det bästa jag gjort.

Jannes resa

Jag hade inte besökt Tanzania sedan en projektresa 2008 och ett växande behov av att återse vänner i Nzega resulterade i en resa i slutet av september 2011. Jag hade tänkt att bara vara i byn och besöka vänner, cykla in till Nzega och gå på marknaden, besöka barnhemmet och någon skola. Alltså ha lite semester där.

Nu blev det inte riktigt så. Föreningens samarbete med Explorius och deras fadderelever krävde en utvärdering av hur det projektet fungerade. Detta gjorde att resans inriktning mest blev arbete istället för semester. Elevernas närvaro och resultat skulle kollas upp samt att pengar för inköp av böcker hade använts korrekt. Men vad gjorde det? Jag fick ju komma dit ner och känna den afrikanska värmen, såväl från solen som från människorna.

Isaack, vår medhjälpare i Nzega, och jag åkte runt till tolv skolor under de tolv dagarna jag var där. De flesta av dessa låg långt bort och så otillgängligt till att vi bara hann med en per dag trots att de inte låg längre än ca 10 mil från Nzega.

Afrikanska vägar är i dessa områden inte att betrakta som vägar utan mer som kostigar och någon mobiltäckning existerar inte. Det gäller att komma ihåg vad folk efter vägen visade och berättade gällande vägbeskrivning. Vänster efter stora stenen, höger vid ett cashewnötträd och så vidare. Jag hade aldrig klarat detta på egen hand med mina begränsade swahilikunskaper, men Isaack var duktig!

En dag ramlade hela kardanaxeln på bilen ner på vägen. Efter en stunds letande hittade jag två av de fyra bultar som saknades samt ett antal lagerdetaljer. Delarna till lagret visade sig tillhöra en annan bil som också fått stopp en bit därifrån. Bilens ägare blev mycket glad över de återfunna lagerdelarna och hade som tur var lite bultar i en tygtrasa.

Jag fick tag på två som nog skulle passa samt låna en skiftnyckel. Efter ett tag satt kardanaxeln åter på plats och vi kunde fortsätta till Semembela secondary school med oljiga händer, svettiga och nersmutsade.

Den dagen var vi inte tillbaka i Nzega förrän kl 20.00 och jag hade bestämt att träffa Paolo kl 16.00 för att planera inköp av majs och bönor till byborna. Men jag fick meddelat min sena ankomst per mobiltelefon.

Paolo är en god vän sen länge som brukar hjälpa oss att förvandla insamlade svenska pengar till säckar med majs och bönor åt de mest behövande i byn. Han gör listor över dem som är i störst behov, åker till marknaden och gör inköp, fördelar i säckar, meddelar de som ska få och hjälper till att dela ut. Det är härligt att se när de kommer och hämtar sin ranson, glada och tacksamma över att klara sig och sin familj undan svält ett tag till.

Utöver arbetet med Explorius fadderelever hann jag faktiskt med en hel del annat också. Jag besökte Tanzalings tre vänskolor, var på vattenkontoret för att få hjälp att analysera vattnet i de brunnar vi gräver, kollade tillsammans med Simone på några brunnar vi grävt, träffade de volontärer som var där för tillfället, besökte barnhemmet, träffade mitt fadderbarn som nu läser på universitetet i Daar med mera.

Naturligtvis besökte jag alla vänner i deras hem på kvällarna. Så roligt det är att få äta och prata tillsammans en stund när man inte setts på länge. Eva, som arbetar på Tazengwa, bjöd mig på frukost hemma hos sig en morgon. Det blev ett starkt minne denna resa. Vi träffades ju varje morgon då hon lagat frukost åt mig, men att sitta hemma hos henne just efter det ljusnat, solen börjat värma och höra tupparna gala var helt fantastiskt. Till allt detta serverades nygräddade chapati, stekta ägg, mango och kaffe.

Kan man ha det bättre?

Janne

Johannas resa

Att få åka iväg och göra denna resa var för mig en chans man inte fick slarva bort. Jag åkte iväg med höga förväntningar och en hel drös med fjärilar i magen. Genom TanzAling fick jag kontakt med Mathilda Eriksson på Lulu Travels HB som hjälpte mig med allt och var en fantastisk mentor att vända sig till med vad än det kunde vara.

Tiden i Tanzania lärde mig mer än vad skolbänken någonsin gjort. Jag spenderade min tid på barnhemmet där jag tog hand om barnen och lärde mig laga mat på afrikanskt sätt, inte en spisplatta så långt ögat kunde nå. Att leva i Tanzania ger en tid att reflektera över vad som faktiskt är viktigt i livet. Att stå i kalla Sverige och sura för att bussen är 5 minuter sen verkar numera väldigt onödigt. Bussen kommer när den kommer.

Fattigdomen gör sig ofta påmind och tillgången på vatten är mycket begränsad. Sjukdomar som i Sverige verkar obetydliga kan innebära döden där. Men trots motgångar lyser glädjen med sin närvaro.

Min tid i Tanzania och Nzega kommer för alltid vara ett glatt minne att se tillbaka på och förhoppningsvis många gånger att återvända till. För många volontärer blir Nzega ett andra hem där man alltid känner sig välkommen.

Att ge sig ut som volontär är någonting utöver det vanliga. Du bjuder på dig själv och ditt engagemang. Du ger av din tid, dina förmågor och dina erfarenheter. Och du får otroligt mycket tillbaka! Att arbeta som volontär ger dig möjlighet att lära känna en annan kultur och få vänner för livet. Räkna med att du vidgar dina vyer och får med dig upplevelser som du bär med dig under lång tid framöver. Hur länge du vill vara ute bestämmer bara du. Allt volontärarbete är förlagt till staden Nzega med omnejd.

Johanna Löfgren